2008  
5 mars.

  Vid säsongens andra berättarkväll var det en inflyttad Gimobo, Evald Eriksson, som berättade om några Gimopersonligheter ur historien. Evald har varit personalchef på Sandvik och hade uppnått 43 års ålder när han bosatte sig i Gimo. Som pensionär har Evald engagerat sig i Gimo hembygdsförening och varit en av eldsjälarna bakom uppbyggnaden av den hembygdsforskning som föreningen bedriver. För den som är inflyttad är ortens öknamn, ortnamn osv. inga självklarheter. Evald betonade att han fått läsa sig till mycket i böcker och gamla arkiv, sådant som andra hört talas om sedan barnsben.

Den första personligheten som Evald lyfte fram var Johan Elias Norberg. Han kallades i dagligt tal för Risingegubben och levde 1820-1906. Det sades att han kunde trolla, hitta borttappade saker och bota sjukdomar. Därför kom folk långväga ifrån till Risinge för att söka hans hjälp. Norberg hade lärt sig läkarkunskaper hos doktorn i Dannemora, som han lånade läroböcker av.

Kring prästerna i trakten finns också en del historier. Till exempel prästen Ström, som stallkarlen Karl Tillman minns vara en udda person som snusade hela tiden. Von Friesen hette en prost, som fick två söner, Karl och Sixten. Båda blev akademiker och riksdagsmän. Prästkandidaten Bredberg bosatte sig hos mjölnarn i Stora gatan och tillsammans med honom drack han så pass friskt att det var nära att söndagens högmässa glömdes bort. Men han lyckades fram i tid och höll en bra predikan, trots att det verkligen var ”dagen efter”.

Viktiga i Gimos historia var naturligtvis herrskapet Reuterskiöld. Axel Didrik Reuterskiöld köpte Gimo bruk 1805 av sin svärmor. Släkten härstammade från en invandrad holländsk släkt. Axel Didrik gifte sig stormrikt med en Lefebure och när han dog 1834 omfattade bouppteckningen hela 250 sidor i folioformat. Dessa finns kopierade och förvaras hos hembygdsföreningen.
 

Sonen Carl Leonard föddes 1816 på Rånäs, ett bruk som Reuterskiöldarna också ägde. Vid 25 års ålder hade han klarat av sin utbildning i Uppsala, blivit officer och kammarherre hos Oscar I. Kammarherrn som han kallades i folkmun satt i Jernkontorets fullmäktige, hushållningssällskapet och riksdagens första kammare bland annat. En mörk sida av den annars omtyckte Carl Leonard Reuterskiöld var hans svaghet för fruntimmer. För övrigt var han en skicklig ledare av bruket och satsade framsynt på skogsbruket.

Friherrinnan Sophie Aminoff kom från adelssläkter i Finland, fadern var chef för Björneborgs regemente. Hon tog sånglektioner och gav musikaliska soiréer hos Oscar I. Av folket på bruket var hon inte särskilt omtyckt. Vid ett besök hos Karl Erikssons familj klagade hon på att man åt smör på vardagen. Men pappa Otto försvarade sig med att så länge de hade en ko skulle de äta smör precis som de ville. Friherrinnan tog initiativ till Gimo arbetsskola, där flickor fick lära sig sy och väva. Sophie Aminoff satt i Eugeniahemmets styrelse och skänkte presenter till barnen vid avslutningar.
 

Det som vi idag kallar Disponentbostaden rustades på ett mycket påkostat sätt 1918-19. Professor Sigurd Curman, arkitekten Erik Fant och dekorationsmålaren Filip Månsson sparade inte på resurserna. Det var en byggnad där bruksdisponenten Hugo Brundin residerade. Han hade kommit till Gimo 1904 som energisk, ärelysten och expansiv. Några år senare var han disponent över familjebolaget, som hade bildats 1894 under namnet Gimo bruks AB.

Finanserna blev alltmer skrala och Brundin tog sig före att genom samarbete med Karl Frisk, VD för Handelsbanken, låna upp pengar för att få liv i verksamheten. Man syftade till att bygga upp ett uppländskt industriellt imperium med järn och trä som bas. Rungarn köptes in 1914, Österbybruk 1916, Lövsta och Karlholmsbruk 1917 och 1918 byggdes sågen vid Lilldammen. Bolaget skaffade aktiemajoritet i Dannemora-Hargs järnväg, Knaby-Lövsta järnväg började anläggas liksom Vällenbanan och Gimo-Faringe järnväg. Samtidigt var det dyrtid och inga kalkyler höll streck. Förlusterna ökade och man blev tvungen att använda reservfonder. Brundin var mer spendersam än sparsam. De stolta gamla bruken Gimo och Österby sjönk ihop till ekonomiska ruinhögar. 1922 avskedades Frisk och 1924 sparkades Brundin. Hela den Reuterskiöldska släktens förmögenhet gick förlorad. Fagersta gick in och arrenderade järntillgångarna.

En hedersman i Gimos historia var Fredrik Carlsson, född 1872. Han jobbade som smed (hopslagare) fram till att smidet lades ner 1917, men var framförallt känd för att engagera sig i uppbyggnaden av arbetarnas sjukkassa och fackföreningsrörelsen. Han utkämpade flera duster med disponent Brundin, men blev aldrig svarslös. När kammarherren dog 1905 var Fredrik Carlsson en av de åtta smeder som bar honom till graven. Enligt Carlsson var Carl Leonard Reuterskiöld i sin krafts dagar djupt insatt i järnhanteringen. Han kunde stå i timtal och studera arbetet nere i Gimo-hammaren. Så slutade Evald sin exposé över Gimo bruks märkesmän.

 Gunnel Furuland

             Program värdar: Tage Robertsson / Kenneth Olofsson
Musikunderhållning

Berättarsidans bildsida