2008  
19 mars.

  Gimoverkens nyligen pensionerade platschef Kjell Söderhäll var huvudperson vid berättarkvällen den 19 mars på Kvarnen i Gimo och det var fullsatt som vanligt.

     – Om man har levt 65 år har man hunnit med en hel del, började Söderhäll. Han är ingen äkta Gimobo, utan föddes på Söder i Stockholm, flyttade till Abrahamsberg och vidare till Ängby. När han var tio år skildes föräldrarna och han flyttade med mor och bror till Kärrtorp i Söderort. Uppväxten präglades av mycket idrottsutövande. Efter åttaårig folkskola började Söderhäll på Ericssons treåriga lärlingsskola där man varvade teori och praktik. Det var en bra utbildning som gav tidig kontakt med arbetslivet. På Ericsson träffade han sin blivande fru Tuulikki och 1961 fick de förste sonen Kenneth.

– Jag spelade bland annat ishockey för Hammarby och vid ett tillfälle träffade jag stjärnan Tumba, som kallades Johan. Alla tyckte om honom. Han kom in i omklädningsrummet och drev med mig för jag hade en hjälm som han inte gillade. Vi i Hammarby förlorade med 8-3 och Tumba gjorde förstås en hel del mål, berättar Söderhäll.

Sedan flyttade familjen till Gotland där Ericsson startade. På Gotland föddes sönerna Dennis 1963 och Peter 1964. När Söderhäll var 21 år hade han tre söner. 1966 gick han på en utbildning och träffade Rolf Hägg, produktionstekniker i Gimo.

– Är du intresserad av att byta jobb frågade han, och då svarade man förstås ja. Kör till Gimo sa de, och jag lånade min fars amazon för att åka och titta på jobbet. Bertil Severin visade runt. Och den 1 februari 1967 flyttade vi hit. Frun och sönerna hade inte sett Gimo. Evald Eriksson ordnade en lägenhet på Köpmangatan. Efter två dagar frågade äldsta sonen när vi skulle flytta hem.

Sedan kretsade livet för sönerna alltmer kring idrotten. Själv studerade Söderhäll fyra kvällar i veckan i Uppsala och jobbade på dagarna. Han spelade lite ishockey också. När grabbarna blev äldre var han med som ledare och tränare. Under de här åren byggdes till exempel ishallen. Idag finns grabbarna med sina familjer och sex barnbarn i Åkersberga. De flyttade tidigt hemifrån. Nu är det äldsta barnbarnet 20 och det yngsta 10 år. Trots att Söderhäll är pensionär har han konsultuppdrag två dagar i veckan för Sandvik och är engagerad i det nya Wilhelm Haglund-gymnasiet.
 

Vi bor i Gimo i en lägenhet på Stationsgatan och i Dalarna, där vi köpt ett ställe utanför Rättvik. Men Gimo är fortfarande hemma, betonar Söderhäll.

Det är nyttigt att summera vad man varit med om, tycker Söderhäll. Sandvik och hårdmetall hänger ihop. Den största delen av omsättningen och vinsten står hårdmetallen för. Hårdmetalltillverkningen startade först 1939 för Sandvikens del. Hårdmetall var redan etablerat hos tre andra svenska företag i Söderfors, Uddeholm och Fagersta. De låg före oss. Sandviks historia började med försöksverksamhet och 1942 skrevs avtal med Luma-lampan. Man hade volframkarbid i glödtråden och därför kunde Luma en del om hårdmetall. Man höll till i Lumas fabriker i Hammarbyhamnen. Efter försöksverksamheten och avtalet med Luma började tillverkning av hårdmetallverktyg uppe i Sandviken 1947. Wilhelm Haglund var den drivande. Utan Haglund hade inte Gimoverken kommit till och inte heller satsningen på hårdmetall, som ideligen ifrågasattes. Söderfors och Uddeholm gick upp i Fagersta och Sandvik koncentrerade sig på verktyg.

Ett stort genombrott skedde 1957 med vändskär, som skruvas i verktygen och kan tas bort och kastas. Sandvik var först i världen med detta. Konkurrenterna fattade inte vad som höll på att hända. Man begrep inte att det här var ny teknik. Sandvik skaffade sig en position som nummer ett. 1969 introducerades belagd hårdmetall. Det var ytterligare ett steg och Sandvik är nu störst och lönsammaste i världen med det här framgångsrika konceptet. Man säljer också kunnandet om användningen av verktygen. Om man tillverkar en bil är verktygskostnaden 4 procent. Kan man då köpa ett verktyg som är betydligt bättre kan man tillverka flera motorer osv. Det är en win-win-situation. Stora investeringar görs på forskning och utveckling för att ligga i framkant. Maskinerna utvecklas och kräver nya verktyg och material. Vi tar fram bättre och bättre verktyg som kunden tjänar på och Söderhäll ser inget hot mot det under de närmaste 20 åren. Det gäller att vara tillräckligt alert, eftersom allt går snabbare och snabbare. Den som inte vill vara med i förändringen blir inte kvar. Alltfler kommer att hamna utanför det ordinarie arbetslivet.

Företaget behövde en produktionsanläggning för hårdmetall utanför Sandviken. En skrothandlare från Laxå, varifrån Haglund också kom, åkte till Gimo och tittade på lämpliga lokaler. Och Haglund skickade ner två personer för att titta på möjligheterna. Man kastade sina blickar på Korsnäs nedlagda snickeri. Sandviken köpte Korsnäs snickeri och ett stycke mark, Amerikavillorna, för 1 ½ miljoner kronor. Resten är historia. Västbergadelen kom till 1965 som utbyggnad av fabriken i Stockholm. Söderhäll började två år senare som produktionstekniker med ansvar för trumling och etsning. Ove Tillman och Svante Svedbro var förmän på de här områdena. Ove Tillman fanns med från den blygsamma starten 1951 och blev ordförande för Metall-facket.
 

1970 var Söderhäll klar med sina studier i Uppsala och blev sektionschef för 120 personer som satt och kontrollerade skären – ett slitsamt och monotont arbete. 1974 blev han tillfrågad om han ville bygga en fabrik i Ryssland och kontrakt skrevs i januari 1975. Men byggandet av verkstaden drog ut på tiden och försenades av tungrodd byråkrati. Det blev ideliga resor till Moskva samtidigt som familjen höll på och byggde hus på Örnvägen. Det var spännande och tufft att vara i Moskva. Man hade ont om allting och folk stod i kö. De var livrädda för dokument och myndigheter.

Sedan blev Söderhäll tillfrågad om att ta ett jobb i England, där man skulle rationalisera tillverkningen i ett misskött företag.

– Vi blev ofta lurade i förhandlingarna, eftersom de hade beslutat saker på sidan om, minns Söderhäll. Det tog tid innan vi genomskådade det här. Att bo i England var bra för vår familj och grabbarna. De lärde sig engelska och det var ordning och reda i skolan. Grabbarna spelade ishockey. Hösten 1978 flyttade vi tillbaka.

Söderhäll sysslade med produktionen utanför Gimo och reste mycket. Vi byggde och stängde fabriker. Fabriken i Moskva ville starta nytt samarbete med oss i slutet på 1980-talet under perestrojkan. Vi började köpa aktier av de anställda och slöt avtal med ryska staten och ledningen av bolaget, så att Sandvik fick kontroll över företaget. Idag är det en av de mest lönsamma delarna. Sandvik gjorde återköp av ett polskt företag, som ville ha samarbete med Sandvik. Chefen satt under hård press både i egenskap av jude och på grund av kommunismen. Han var hela tiden påpassad. I Kina har Sandvik också byggt en fabrik utanför Beijing. Den dag fabriken skulle invigas var det varmt och man avslutade med en bankett inne i stan. Det första som serverades var en sköldpadda, som såg nästan levande ut.

Sandvik har tillverkning i många länder som Japan, Argentina, Brasilien, och USA, vilket medfört mycket resande. Den 1 mars 1996 blev Söderhäll platschef i Gimo. Resorna minskade och yrkesrollen förändrades. Som platschef är man anställd 24 timmar om dygnet. Det händer mycket och kontakterna med media är viktiga. Så fort Sandvik gör något i Sandviken hör de av sig. Söderhäll säger att han har försökt vara ärlig och ställt sig frågan; vad är de egentligen ute efter?

– Jag har aldrig ljugit, men inte heller talat om hela sanningen.

Söderhäll har haft flera uppdrag i kommunen, länet och näringslivet och han har träffat många trevliga människor och en och annan dumskalle. Stundtals har trycket varit hårt från ledningen.

– Ni anar inte hur viktigt Gimoverken är för Sandvik. Gimo är avgörande för Sandviks resultat, understryker Söderhäll. Vi har hållit en viss distans till ledningen däruppe i Sandviken och gjort på lite annorlunda sätt.

Under de tolv år som Söderhäll varit chef har det hänt väldigt mycket.

– Vi har investerat 3.000 miljoner kronor, fördubblat produktionen med samma antal anställda och infört 20.000 nya artiklar i produktionen. Hastigheten ökar hela tiden. Vi har haft våra kriser, den ena var den s.k. lågkonjunkturen 2001 med varsel om uppsägningar. Utan att någon kunde förutse det vek konjunkturen ner på hösten 2001 enligt samma mönster som i början på 90- och 80-talen. Vi hade inget val egentligen. Sedan visade det sig att 2002 blev bättre. Vi sade inte upp en enda och tog tillbaka varslet. Sedan var det den dystra bussolyckan den 27 februari 2007. Ingen av våra anställda omkom, men vi vet att många av oss som jobbade på Gimoverken hade anhöriga som drabbades. Det visade hur sårbart ett litet samhälle är.

– De anställda har fått alltmer självständigt arbete. Individerna är väldigt viktiga. Vi har ett arbetstidsavtal som är banbrytande i svensk industri. Det som präglat Gimoverkens utveckling sedan starten 1951 är att det alltid har funnits en framsynt och klarsynt fackförening. Vårt lilla land kan inte sätta agendan eller spelreglerna. Men är vi smarta kan vi påverka mycket. Coromant är en förutsättning för att Gimoverken ska lyckas. Världen är global nu. Idag sitter alla med samma information. Vi har gemensamma mål och det som är bra för Gimoverken är bra för Sandvik. Gimoverken konkurrerar också med Coromants andra tillverkningsenheter i världen. Lönekostnaderna i Gimo är de högsta i världen vid sidan av Tyskland och Japan. Att Bacho-verktyg flyttade från Sverige berodde på att de hade en mogen produkt, som inte gick att förändra och då blir det tufft. I framtiden ser Söderhäll bara möjligheter om man fortsätter att utvecklas och blir mer effektiva. Sandvik äger 91 procent och kommunen 9 procent i det nya Wilhelm Haglund-gymnasiet och Söderhäll hoppas att det även bidrar till Bruksgymnasiets utveckling. Haglund-gymnasiet skall utbilda kvalificerade medarbetare för Gimoverken. Det är ett överlevnadsvillkor att ha duktiga medarbetare.

– När vi kom hit till Gimo samhälle 1967 fanns det mycket mer av service, minns Söderhäll. Vi hade två banker och två konkurrerande mataffärer med brett sortiment. Sen vet ni vad som har hänt. Idag har vi ingen bank och bara en affär. Tyvärr är det en nedtrappning som fortsätter. Yngre människor har ändrat sitt handlingsmönster. De behöver inte gå till en bank. Vi åker in till Gränby och sortimentet här kommer att bli allt smalare. Men vi kan se att det också hänt positiva saker. När vi kom hit fanns ingen sim- och sporthall och inget Bruksgymnasium. Gimo ska fortsätta att satsa på skola och idrott. Där är vi framgångsrika. Vi har varit en grupp som har försökt få hit en bank och vi träffade ett antal chefer, som var positiva inledningsvis. Men sen hände ingenting. Mellan bankerna finns en oskriven kartell att man inte ska konkurrera med varandra. De lever på en mogen marknad med begränsade utvecklingsmöjligheter. Vi som bor här i Gimo måste agera för vår överlevnad. Det är mycket mera busliv nuförtiden. Vi måste reagera på sådant. Gimo framtidsråd bör fungera som en paraplyorganisation för att hålla ihop Gimo samhälle, avslutade Söderhäll sin berättarkväll.

 Gunnel Furuland

             Program värdar: Tage Robertsson / Kenneth Olofsson
Musikunderhållning
Berättarsidans bildsida