2008  
2 april.

Yngve och Lars Vikfeldt skriver i denna stund på en bok som ges ut lagom till ett stort
evenemang på Idrottsgården den 30 maj 2008.

  Spelet kan börja! Med de orden inledde Gimo Hembygdsförenings ordförande Kenneth Olofsson den sista berättarkvällen på Kvarnen i Gimo med Yngve Vällstrand. Ämnet var Gimospelens historia. Gimospelen utvecklades under 1950- och 1960-talen till rikskända friidrottstävlingar. De hade sitt ursprung i de vinter- och sommarspel som arrangerades av den nybildade idrottsföreningen i Gimo från 1914 och framåt. Det sista Gimospelet anordnades 1977. Kvällen bjöd på flera överraskningar i form av inbjudna idrottsstjärnor, som spelade och berättade under temat Gimospelen i våra hjärtan. 

   Esbjörn Hogmark, framstående stavhoppare från Österbybruk, inledde med att spela på en nyckelharpa som han alldeles nyligen byggt färdigt. Hogmark är född 1943 och hade dagen till ära en speciell jacka på sig. Den hade han 1963 när han var med i svenska juniorlandslaget i Aten och blev trea.

Min idrottskarriär blev inte så lång. Jag slutade 1973. Då hade jag tagit Svante Rinaldos distriktsrekord. Mitt bästa resultat var 4.60 i stavhopp, berättade Esbjörn.

Hogmark minns att han och brorsan Sture cyklade över Gubboskogen i ur och skur på 1950-talet för att tävla på Idrottsgården. Stavhopp var något speciellt, lite svårare och märkvärdigare. Esbjörn skaffade Gösse Holmérs bok ”Hopp och kast”. Gösse såg till att vi inte gick med bar överkropp på tävlingarna, som vi var vana vid från badet i Österby. 1961 kom glasfiberstaven. Som juniorer hoppade vi 4.20–4.30. Stavhoppare får alltid frågor om vad världsrekordet ligger på. Att jämföra våra resultat med dagens stavhoppare går inte på grund av att man nu har en annan teknik. Stavhopparna springer snabbare och hoppar längre.

Jag har nog svenskt rekord i avbrutna hoppstavar. Vid en juniorlandskamp mot Norge bröt jag min stav och fick låna en av norrmännens stavar. Men jag bröt den också. De ringde farsan och krävde att han skulle betala, erinrade sig Esbjörn.

I trettio år har Esbjörn Hogmark hållit på med musiken. Sedan 1983 är han tillbaka i hembygden och bor i Örbyhus – så nära den legendariske spelmannen Erik Sahlström som möjligt. Brorsan och jag var inte rädda för honom. De spelade tillsammans med Sahlström en gång i veckan i tre år innan han gick bort.
 

   Yngve Vällstrand visade en mängd Gimospelsbilder från olika epoker och idrottsgrenar. Dessa bilder har samlats in för att kunna användas i en bok om Gimospelen som snart kommer ut. En välkänd profil var den från Harg bördige Fredrik Moberg – mångårig konferencier vid tävlingarna. Han var dessutom duktig löpare, flyttade till Gimo 1936 och vann 1500 meter 1938 på 4.12,6. På sin omisskännliga Hargsdialekt återkom Fredrik alltid till att bönderna i Alundatrakten sa att nu blir det fint väder för nu blir det Gimospel. Ett annat inslag var att vid höjdhoppet säga: ”Lundgren från Valö står över, nästa Arne Åhman, Nordingrå.”

Gimo IF:s förste ordförande Kristian Lindman hörde till gamla tiders eldsjälar och var den som satte igång med idrottsföreningen och de långlivade spelen. En dotter till honom fanns med i publiken, Margareta Lindman Kotta. Hon har i sin tur en son som också heter Kristian Lindman. Han spelar nyckelharpa. I folkmun kallades Lindman för Kirre och bodde ovanpå Brukshandeln när han först kom till Gimo. Han var nyutbildad jägmästare och blev skogsassistent åt Lyon. Lindman själv var en duktig idrottsman, han gjorde goda resultat på Gimospelen i flera löpgrenar, hoppade längd och tresteg, kastade spjut och diskus och åkte skridskor.

Kirre hade goda kontakter med Idrottssverige på nationell nivå. Hans far Alex Lindman var redaktör för Ny tidning för idrott och samarbetade nära den svenska idrottens fader Viktor Balck i Centralföreningen för idrottens främjande. Balck var hjärnan bakom OS i Stockholm 1912. Man kan fantisera att Kirre Lindman dragit ärendet om de idrottsliga behoven i Gimo vid ett sammanträde på Kungliga slottet. Vid detta tillfälle berättade han om den uppländska befolkningens outvecklade idrottsliv i början av 1900-talet. Ärendet föll i god jord och Gimo IF fick några tusenlappar från Centralförbundet för att kunna uppföra en idrottsgård.

Lindman lyckades också utverka ansenliga medel från Gimo Bruksaktiebolag med major Reuterskiöld och disponent Brundin i spetsen. Bruksbolaget stödde helhjärtat idrotten. 1918 kunde Idrottsgården invigas med paviljongen i centrum. Det blev en av de finaste idrottsplatserna i trakten. Tyvärr flyttade Kirre till Gammelkroppa skogsskola 1919 där han tillträdde en rektorstjänst. Gimo IF behövde nu en ny driftig ledare.

Gimospelen omfattade till att börja med inte bara sommarspel. Vinterspelen med skidåkning var från början de huvudsakliga aktiviteterna under 1910- och 1920-talen. 1924 flyttade en ung lärare Axel Vallin till Gimo och han såg till att alla skolelever utrustades med skidor. Vallin var en god organisatör, men gick bort för tidigt 1928, samma år som Gimospelen blev nationella tävlingar. Då kom Kalle Kjellman in i bilden. Han blev nästa eldsjäl för Gimo IF som ledare, tränare och vaktmästare. Det var han som drev igenom moderniseringen av Idrottsgården 1947. Man breddade löparbanorna och förlängde fotbollsplanen.

1947 bjöd Kalle Kjellman in Rune Larsson, duktig löpare med många kontakter, att hålla föredrag i Gimo Folkets Hus. Rune drog också med sig halva friidrottslandslaget till spelen 1947 och var ständig gäst hos Kalle. Flera stjärnidrottare kom till Gimospelen tack vare eldsjälen Rune Larsson.

Den fjärde eldsjälen var Sven Hovdegård, ordförande från 1957. Han fungerade som ledare, trollade själv med fotbollen, förbättrade idrottsplatsen och ledde bygget av ladan som stod klar 1965. Hovdegård har frikostigt sponsrat idrotten i Gimo. På 1960-talet var Gimospelen så pass omfattande att de kallades Lilla SM.

På 1970-talet befann sig Gimospelen i kris. Banorna höll inte måttet och man mötte konkurrens. Inte minst inträffade flera kollisioner med andra inplanerade tävlingar, vilket innebar att få stjärnor kom. Kanske ville man ha lite mer betalt och idrottsmännens professionalisering stämde då inte överens med Gimospelens ideella upplägg.

  Bygdens son Yngve Lindh slog igenom vid tävlingarna 1958. Han började med idrottsliga övningar på bröderna Seléns lagårdsbacke i Foghammar, Alunda. Från att ha varit målvakt i Alundas fotbollslag utvecklades han till en stor löpartalang. Han värvades till Akilles i Gävle, men förföljdes av skador på grund av olämplig träning. Tore Sjöstrand, halvbror till Yngve Lindh, vann Gimo runt 5000 meter 1940 för UIF. Han kom 1948 att ta OS-guld i London på 3000 meter hinder. En annan stor löparprofil på 1960-talet var Owe Jonsson från Växjö, som omkom tragiskt i en bilolycka. Han sprang 100 meter på segrartiden 10,7. Även utländska stjärnor skänkte glans åt Gimospelen, såsom Ron Clarke, världens främste långdistanslöpare 1968–70.

En mindre sensation i Gimospelens historia stod Bengt Karlsson från Ununge för som 1965 ledde 5000-metersloppet. Här sprang en helt okänd kille. Hur kunde han hänga med så länge i konkurrens med eliten? När ska han släppa, undrade Fredrik Moberg. Karlsson hängde med till sista varvet och blev sjua på 14.26,8. Men ganska snart gav han upp den lovande löparkarriären.

Gimospelen ändrade trestegshopparen Arne Åhmans liv. På stadion misslyckades han i uttagningarna till OS i London. Då övertalade Rune Larsson och tävlingsledaren Gösse Holmér honom att göra ett försök i Gimo. Han kvalade då in till OS, reste till London och knep guldet. Åhman var också en duktig höjdhoppare. Stickan Pettersson var en pålitlig höjdhoppare på Gimospelen med bästa resultat 1962 med 2.11.

I kastgrenarna var Myggan Uddebom en trogen Gimospelsdeltagare. En mera nyckfull insats gjorde Ricky Bruch, som ibland fick kritik för att han låg vid badet med vackra flickor istället för att tävla. Men Bruch var också mycket populär och innehar banrekordet i diskus med 64.60 från 1972. En god förmåga som kulstötare hade Conny Wallin, som var med vid berättarkvällen. Conny kommer från en idrottarfamilj i Fors. Pappa var fjärdingsman. Brodern Bo Wallin blev en bra stavhoppare, som 1948 vann tävlingen på 3,60.

Vi tränade i ladan där vi hade hölass. Där kunde Bo stå och träna. Hans stavhoppsbana började på lagårdsbacken. Han använde en träpåk som man torkade bröd med i köket, minns Conny.

Nästan alla framstående idrottare från Gimotrakten kommer märkligt nog från östra sidan av Olandsån. Vi har Vattensta-älgarna Gunnar och Ragnar Johansson, lanthandlarsöner som kunde ta väldiga kliv med sina långa ben. Gunnar vann 100-metersloppet 1933 på 11,2 och längdhoppningen 1935 på 6,45. När Gunnar vann på 100 meter hade han smitit från ett missionsmöte i herrgårdsparken. Prestationen var desto mer imponerande om man betänker att han inte hade haft möjligheter att träna så mycket. Gunnar blev senare professor.

Olle Nilsson bodde i Vattensta 1933-1936 och minns handlare Johansson, dock kom han inte ihåg de framgångsrika sönerna. Olle blev en duktig löpare och vann 1500 meter 1956 för Tureberg. Olle blev också svensk juniormästare för Östhammar. Det var naturligt att åka till Gimospelen, eftersom han var uppvuxen där. Sonen Björn Nilsson, Tureberg, var stor löpare på 1970-talet och vann 17 SM-titlar. Olle var god vän med Kalle Kjellmans bror Anders Källman, som hade ett stort idrottsintresse och var ledare och tävlade för Spårvägen.

När Anders gick i pension blev han min bästa vän. Han kunde så mycket om allting. Vi reste till hans stuga på Singö. Han skrev nostalgiska dikter och texter om sin tid i Gimo, minns Olle Nilsson och slutade med att spela några bitar på sina olika munspel.

Mot denna fokusering på Olandsåns östsida invände Esbjörn Hogmark. Hans bror Sture sysslar med forskning kring skidor och vallning. Han har åkt Vasaloppet med specialbehandlade skidor på 6,20. Det är inte bara Vattensta som fostrat professorsämnen, minsann.

Ledningen för Gimospelen har förstås alltid varit viktig. Gösse Holmér var mångårig överledare och styrde och ställde under spelen. Biträdande banchefen Inge Pettersson minns att han på morgnarna fick skjutsa Gösse ner till Toinis där han alltid skulle äta frukost. Löparen John Broberg från Strömsberg sprang 10000 meter 1914 och segrade. Han fortsatte att delta även i hög ålder. Broberg blev tävlingsledare fram till 1966 och var med som funktionär ända till 1974. Broberg kan sägas vara den meste deltagaren. En driftig organisatör för Gimospelen var Gimo IF:s ordförande Nils Cassman, som också var närvarande. Han såg bland annat till att Ricky Bruch inte fick mer än respengar efter sitt uteblivna deltagande i kula.

Gimospelen började med vinteridrotter och skytte, men utvecklades till en renodlad friidrottstävling under två intensiva högsommardagar. Vid sidan av detta fanns det dock inslag av andra typer av idrotter. 1928 samlade en boxningsuppvisning på Idrottsgården 2500 åskådare. Domare var Harry Persson. Det väckte intresse och genererade duktiga boxare som Gustav Storm och Benny Sjögren.

   Brottningen presenterades 1952 när brottningslandslaget hade uppvisning i Gimo inför Olympiaden i Helsingfors. Det inspirerade Rune Jansson från Däcksta att sätta igång. Rune tillhörde de inbjudna till Kvarnen och kunde själv berätta att han alltid varit idrottsintresserad och sysslat med skidåkning och skytte. Han behövde en sparringpartner och det blev skolkamraten i Hökhuvud Sture Söderqvist på östra sidan om ån.

Jag gjorde en brottarmatta av sågspån och så började vi att träna med en instruktionsbok framför oss. Vi båda kom sedan med i Djurgårdens brottarlag där vi blev stommar i laget. Vi vann allsvenska serien en gång. Sture var den som höll ihop och blev svensk mästare ett par gånger. Men jag fick en del skador. Sture och jag var ytterst nära komma att med till OS i Rom 1960. Jag har sysslat med hård träning på hög nivå och har haft god nytta av den fysiska träningen. Gimospelen inspirerade oss också att starta en klubb i Öregrund. Vi var inte sämre än trea fem år i rad i hela Sverige. Mina två egna söner har blivit svenska, nordiska och europamästare. Yngsta grabben vann världsmästartiteln i brottning för 17-åringar, avslutade Rune sina minnesbilder från brottningen.

En annan höjdpunkt vid Gimospelen var en traditionsenlig fotbollsmatch. Den som spelades 1957 blev speciell, eftersom Gimo då mötte det österrikiska laget Wacker. Många säger att det var den bästa fotbollsmatch man någonsin sett. Det var svårt för Gimospelarna att bjuda de skickliga österrikarna motstånd. Wacker vann med 12–0. Det gästande laget ville ha 4000 för att spela. Då la kassören Bengt Rickardsson på en extra krona på inträdet.
De tre backarna från matchen 1957, Gustav Eriksson, Bosse Nilsson och Tor Kassman, fanns på plats vid berättarkvällen.

Den spektakulära fotbollsmatchen lockade 4000 åskådare. Det var en sensation att Wacker skulle komma. Gimo IF hade en folkvagnsbuss och åkte runt för att sprida reklam för matchen. Det gällde att få hit folk så att Rickardsson blev nöjd, berättade Gustav Eriksson.
 Jag blev ikullsparkad av en spelare, men de var trevliga ändå, absolut inga divor. Det var ett av världens bästa fotbollslag på den tiden, minns Tor Kassman.

Börje Wallin har också spelat fotboll på Gimospelen och delgav publiken några roliga historier. Kalle Kjellman hade som jobb att köra med bryggarbilen ute i bygderna.
När han kom till oss i Fors fick jag alltid en dricka av honom. Kjellman var förtjust i mig. När Kalle var på ingång kom mina bröder Conny och Ola. De släpade in mig i farmors kammare och där låg de och tjuvhöll mig tills Kalle hade åkt. Då blev jag utan dricka. Kalle Kjellman hade en Ford lastbil. En gång då han kört från Gimo till Fors hade den börjat koka. Han tog en 5-liters svagdricksflaska och fyllde på. Hela kylaren blev löddrig, minns Börje.

Yngve Vällstrand hade ett ess i rockärmen. Han visade en bild på en längdhoppare som deltog i Gimospelen fyra gånger, blev 7:a på OS i Helsingfors i längdhopp och svensk mästare både i längd och 100 m häck. Hans personliga rekord är 7,33 i längd och 14,8 på korta häcken.

Redan hörde man att det började mumlas om ”Cacka”. Men Karl-Erik Israelsson är nu privatperson och kallar sig helst för Kalle. Kalle och hans fru Margit sjöng några godingar med 50-talskänsla. Att sjunga Gamle Svarten är mitt öde, skämtade Kalle och la till sin extravers:

När programmet väl är över kan jag gå och hämta klöver. Så tack Gamle Svarten, gamle vän, sjöng den forne längdhoppsstjärnan, som dock ej tog något betalt för sitt framträdande.

Många fler minnen kom fram under berättarkvällen. Såsom Lena Rönn, miss Festis 1964 och den äldste nu levande deltagaren Henry Mattsson, 95 år som var med i spelen 1923. De kvinnliga idrottarna började så småningom komma. Exempelvis Monica Pettersson från Alunda utmärkte sig i spjut och blev svensk mästarinna.

Kenneth Olofsson blev tvungen att avbryta Yngve Vällstrand. Annars kunde han nog ha hållit på hela natten. Men Yngve hävdade att programmet blev så långt för att gästerna var så trevliga.

På grund av det stora publiktrycket har man beslutat att köra programmet i repris den 16 april kl. 18.30.

Vällstrand avslutade med att puffa för fredagen den 30 maj kl. 16.30 då det blir ett festligt nostalgiprogram vid Idrottsgården. Dit kommer 10–15 gamla friidrottsstjärnor för att tävla lite på lek. Då släpps också boken om ”Gimospelen – en klassiker i svensk friidrottshistoria”. De som har förbeställt får sitt exemplar och de som vill köpa är välkomna att göra det.

Gunnel Furuland

             Program värdar: Tage Robertsson / Kenneth Olofsson
Musikunderhållning